Sammanfattning
Adliga ätten Nordenskiöld är en svensk släkt som härstammar från torparen Erik Matsson, född 1599. Hans son inspektören Johan Eriksson Norberg (d.1740) var far till sedermera landshövdingen i Nylands och Tavastehus län Anders Johan Nordenberg (1696-1763) och sedermera översten Carl Fredrik Nordenberg (1702-79), vilka båda adlades 1751 med namnet Nordenskiöld. Den senares son Otto Henrik Nordenskjöld blev friherre 1815 och dennes brorsons son Adolf Erik Nordenskiöld blev friherre 1880. Den sistnämnde är far till Erland Nordenskiöld morbror till Otto Henrik Nordenskjölds sonsons son Otto Nordenskjöld(1869–1928 och farbror till Otto Nordenskiöld (1914–86). Adolf Erik Nordenskiölds farbror sedermera amiralen Otto Gustaf Nordenskiöld (1780–1861) blev friherre 184. Han blev farfars far till flygvapenchefen Bengt Nordenskiöld.

Släktens olika genar
Alla med namnet Nordenskiöld har samma ursprung och är sålunda i vid mening släkt. Bröderna Anders Johan och Carl Fredrik Nordenberg antog namnet Nordenskiöld, när de adlades 1751. En av Carl Fredriks söner, vice amiralen Otto Henrik Nordenskiöld, blev 1797 kommendör av Svärdsorden och uppflyttad till riddarklassen. Han ändrade då stavningen till Nordenskjöld, vilket är början till kommendörsätten Nordenskjöld, nr 1912 A. Otto Henrik blev senare friherre 1815 (frihherrliga ätten nr 357). Vice amiralen Otto Gustaf upphöjdes 1841 till friherre med stavningen Nordensköld, (friherrliga ätten nr 394). Polarforskaren Adolf Erik upphöjdes 1880 till friherre med bibehållen stavning Nordenskiöld (friherrliga ätten 405). Ungefärligen 1/3 av släkten tillhör den adliga ätten och stavar Nordenskiöld medan c:a 2/3 tillhör kommendörsätten och stavar Nordenskjöld. Ett mindre antal släktingar tillhör sedan ca 200 år den tyska adeln som von Nordenskjöld och är bosatta i Tyskland.

Erik Mattson
Släkten härstammar från underofficeren vid Upplands regemente Erik Matsson, född 1597 på torpet Nordanåker i Tierps socken i Uppland och död 1700 – därmed levde han under tre århundranden. Enligt släkttradition skall han bl.a. ha deltagit i Karl X Gustavs polska krig som korpral och där mist sin högra arm. Erik Mattsons son, Johan Eriksson Norberg (1660-1740) blev överinspektor vid salpetersjuderierna i Finland som då utgjorde Sveriges östra riksdel. 

Från Nordenberg till Nordenskiöld
Johan Eriksson Norbergs två söner, bröderna Anders Johan och Carl Fredrik Nordenberg adlades 1751 med namnet Nordenskiöld och introducerades på svenska riddarhuset 1752. Endast Carl Fredrik förde ätten vidare och från honom härstammar de idag levande ättegrenarna: Nordenskiöld, Nordenskjöld och von Nordenskjöld.

Nordenskiöldarna som fortifikationsofficerare och sjöhjältar
Anders Johan och Carl Fredrik fick, liksom den sistnämndes söner Adolf Gustaf, Anders Johan och Carl Wilhelm, en fortifikationsofficerares mångsidiga utbildning vid Kongliga Fortifikationen. Efter fredssluten i Nystad (1721) och Åbo (1743) beordrades Anders Johan och Carl Fredrik till Finland för att delta i gränsregleringen vid den nya östgränsen samt utreda anläggandet av nya befästningar. Nordenbergarna - år 1751 adlade Nordenskiöldarna - planerade och ledde arbeten vid Tavastehus slott, befästningarna vid Fredrikshamn, Lovisa och Sveaborg samt vid de små redutterna vid östgränsen. Otto Henrik och Otto Gustaf, som var bror respektive son till Adolf Gustaf Nordenskiöld, byggherren till det nuvarande karaktärshuset på Frugård, vann stor berömmelse som marinofficerare och amiraler. Otto Henrik Nordenskjöld 1747–1832 var friherre, sjömilitär, viceamiral 1790.  Efter tjänst i brittiska och franska flottorna blev Otto Henrik 1788 flaggkapten i örlogsflottan under hertig Karl för sin insats vid Hogland och senare samma år blev han konteramiral. Att "Viborgska gatloppet" 1790 lyckades var Otto Henrik förtjänst. Han var 1796–1798 krigsplacerad som örlogsflottans högste chef.

Nordenskiöldarna i Svenska Vetenskapsakademin
År 1739 grundade Sveriges främsta vetenskapsmän Kongliga Vetenskaps Academien, vars syfte var att främja ekonomiska och naturhistoriska vetenskaper och publicera uppnådda forskningsresultat. Redan samma år kallades Anders Johan och Carl Fredrik Nordenberg till ledamöter i akademin. Deras artiklar i ekonomiska frågor och om vetenskapliga försök ingick ända fr.o.m. det första bandet i vetenskapsakademins handlingar. Nordenbergarnas ledamotskap i akademin motiverades närmast av deras insatser till förmån för ekonomi och teknik. Nils Gustaf Nordenskiöld och hans son Adolf Erik kallades på 1800-talet till ledamöter i akademin framförallt p.g.a. sin mineralogiska och naturvetenskapliga forskning, Adolf Erik redan vid 29 års ålder. 

Alkemistiska experiment
Alkemin - försöken att förädla enklare metaller till guld och därigenom få bukt med fattigdomen och "guldets och ädelstenarnas tyranni" i världen-  fascinerade1700-talets Nordenskiöldare, bland vilka August Nordenskiöld vann den  största ryktbarheten på området. Han hade tillfälle att med av Gustaf III utanordnade medaljer år 1788 bekosta alkemistiska experiment i ett laboratorium på Drottningholm. Också vid bäcken på Frugård lät han uppföra ett litet laboratorium. August Nordenskiöld var en framstående vetenskapsman men samtidigt fallen för religiöst färgat grubbleri.  Liksom sin bror var han en varm anhängare av Swedenborgs läror. På Frugård använde August Nordenskiöld två alkemiugnar, av vilka den ena på 1880-talet skänktes till Nordiska museet i Stockholm medan den andra, bevarats på gårdens vind. På Finska fornminnesföreningens femte konsthistoriska expedition sommaren1892 under ledning av Emil Nervänder på sin resa till Mäntsälä, dokumenterade "antika saker och kuriositeter" på Frugård, avritade arkitekten Selim A. Lindqvist även alkemiugnen. 

Nordenskiöldarna som botanister och jordbrukare
Nyttans tidevarv var en guldålder för den botaniska forskningen. Utom den naturvetenskapliga betydelsen betonades växternas stora praktiska nytta. Jordbrukets innovationer spreds till herresäten och prästgårdar. Nordenskiölds gods Frugård i Mäntsäläs socken i Finland kan definieras som ett slags mönstergård; på dess åkrar utprovades redan vid mitten av 1700-talet nya odlingsmetoder och i dess trädgårdar uppdrevs hittills okända nyttoväxter. Godset var en av landets första potatisproducenter och bl.a. tobak och äpplen odlades för försäljning.  Under Carl Fredrik Nordenskiölds tid (1702-1779)  planterades exotiska fruktbärande plantor, såsom vinrankor och aprikosträd i gårdens drivhus. Gårdsplan och trädgård pryddes av artrika blomrabatter och inspirerad av Carl von Linné samlade Carl Fredrik Nordenskiöld ett omfattande herbarium, vilket är ett av de få som bevarats i Finland från 1700-talet. 

Nils Gustaf och Adolf Erik Nordenskiöld som mineraloger
Efter avlagd examen i juridik inledde Nils Gustaf Nordenskiöld (1792-1866)  studiet av sina favoritvetenskaper mineralogi och kemi vid den svenska kemisten J.J. Berzelius laboratorium. Efter avlagd bergsexamen i Uppsala 1817 bedrev han ingående studier vid utländska laboratorier och bergsakademier. Hans beskrivning över Finlands mineralier utkom 1820.  Han återvände till Finland 1823 som överintendent för den nygrundade bergsstyrelsen. För tryggandet av en inhemsk järnproduktion främjade han malmletning och gruvverksamhet. Han samlade på bergskontoret en omfattande mineralsamling samt modeller av olika maskiner och verktyg som användes vid bergshanteringen. Nils Gustaf var en framstående vetenskapsman, som upptäckte många nya mineralier och publicerade ett flertal undersökningar. Man kan med skäl kalla honom den finska mineralogins fader. Under talrika resor utökades de naturvetenskapliga samlingarna på Frugård.  

Vid bouppteckningen 1866 värderades mineral-  och kristallsamlingen lika högt som det stora biblioteket på Frugård, vilket nu tillhör Åbo Akademi.  Nils Gustaf Nordenskiöld hade nära kontakter med flera av Europas ledande vetenskapsmän. Han var medlem i ett flertal utländska vetenskapliga samfund samt stiftande ledamot i Finska Vetenskapssocieteten 1838. Den unge Adolf Erik Nordenskiöld följde fadern på hans mineralogiska forskningsresor bl.a. till Ural1853-54 och inhämtade härvid grunderna i mineralogi och geologi. Under ledning av faderns lärda vänner studerade Adolf Erik i Europa. Enligt hans egen utsago bidrog faderns lärdom, hemmets värdefulla bibliotek och de naturvetenskapliga samlingarna till valet av levnadsbana. 

Adolf Erik Nordenskiöld som vetenskapsman
Adolf Erik Nordenskiöld är en av de internationellt mest kända vetenskapsmännen i Finland. Sin främsta vetenskapliga insats gjorde han som chef för mineralogiska avdelningen vid Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm, som forskningsresande och naturvetenskapsman samt inom den historiska kartografin. Adolf Erik Nordenskiöld var ledamot av Svenska vetenskapsakademin samt heders- och korresponderandemedlem i talrika utländska akademier och lärda samfund. Hans vetenskapliga produktion är synnerligen omfattande. Den omfattar såväl mineralogiska och naturvetenskapliga som historiska undersökningar. 

Adolf Erik Nordenskiöld som forskningsresande
Redan som ung naturvetenskapsman blev Adolf Erik Nordenskiöld intresserad av de arktiska områdena. Hans första polarexpedition ställdes 1858 till Spetsbergen och följdes på 1860- och 1870-talen av flera resor till samma  mål. På Spetsbergen undersöktes såväl öarnas geologi som deras växtfossil och även meteoriter, som kunde lämna bidrag till kunskapen om jordens tidigaste skeden. Nordenskiölds senare polarexpeditioner ställdes till Grönland, Sibiriens nordkust och Karahavet. Med sina båda färder till floden Jenisejs mynning 1875 påvisade Nordenskiöld att Norra Ishavet var farbart samtidigt som han förberedde expeditionen längs Nordostpassagen. 

Nordostpassagen upptäcks
I likhet med andra polarforskare fascinerades Adolf Erik Nordenskiöld länge av tanken om en segelbar led norr om Asien,  Nordostpassagen.  Under Nordenskiölds ledning gick en arktisk expedition med en grupp kvalificerade naturvetenskapliga forskare den 22 juni 1878 i Karlskrona ombord på  ångfartyget Vega för att avsegla till Norra Ishavet. Avsikten var att genom Nordostpassagen och Berings sund framtränga till Stilla havet för att därifrån fortsätta runt Asiens sydkust, genom Suezkanalen till Europa och hemlandet. Efter genomförd seglats återvände Vega den 24 april 1880 till ett jublande Stockholm. Nordenskiöld firades i hela Europa och med sin till flera språk översatta reseskildring "Vegas färd kring Asien och Europa" nådde han ett världsrykte. 

Historisk kartografi
Adolf Erik Nordenskiöld samlade systematiskt i mer än 30 år över 24.000 kartor samt tusentals band av den äldsta geografiska och kartografiska litteraturen. "Facsimile-Atlas", som utkom 1887 var Nordenskiölds banbrytande storverk över kartografins historia. Verket innehåller avbildningar av de viktigaste före år 1600 tryckta kartorna. Nordenskiöld hade uttryckt önskemålet att hans vetenskapliga bibliotek och kartsamling skulle som en helhet bevaras i hans forna hemland. Anna Nordenskiöld gjorde efter makens död allt för att förverkliga denna önskan och avvisade alla andra anbud om inköp. År 1902 beviljade Nikolaj II Helsingfors universitetet medel för inköp av samlingen. Den placerades på universitetsbiblioteket och utgör idag bibliotekets värdefullaste enskilda specialsamling. 

Mesa Verde
År 1891 fick Gustaf Nordenskiöld – son till Adolf Erik Nordenskiöld) på besök i Denver i Colorado fick höra talas om den klippstad som tre år tidigare av en händelseupptäckts i kanjonen vid berget Mesa Verde. Platsen befann sig nästan orörd i det tillstånd i vilket invånarna lämnat den då de ca. 1300 övergav staden. Nordenskiöld var som forskare före sin tid. Han samlade prov på alla belägg för mänsklig verksamhet på platsen. Vid sin återkomst till Stockholm medförde han en samling på 600 föremål samt mer än 200 glas- och nitratnegativ. Den finske läkaren och samlaren H.F.  Antell hann köpa föremålssamlingen och negativen av Nordenskiöld och genom hans testamentariska förordnande kom de 1893 i finska statens ägo.